Kritik mot esperanto

Användningen av diakritiska tecken

Det alfabet som används för esperanto innehåller sex bokstäver med diakritiska tecken (fem med cirkumflex och en med brevis). Dessa bokstäver är ĉ, ĝ, ĥ, ĵ, ŝ och ŭ.

tangentbordDiakritiska tecken gör det svårare att skriva rätt bokstäver när man använder sig av tangentbord och mjukvara som inte är anpassat för användning av diakritiska tecken. Den som till exempel har en dator som är inställd på att skriva på engelska eller svenska får anstränga sig en hel del för att få till bokstäverna ĉ, ĝ, ĥ, ĵ, ŝ och ŭ. Dessa sex bokstäver ingår nu för tiden i datorstandarden Unicode, men det innebär inte att det är lika smidigt att skriva ĉ som att skriva c.

Detta problem är inte unikt för esperanto – eller ens för diakritiska tecken – utan är ett problem som många träffar på när de använder en dator eller mobiltelefon som inte är anpassad för det alfabet de skriver på. Har man en dator vars tangentbord och mjukvara är inställd på engelska krävs det till exempel en extra ansträngning för att skriva svenska å, ä och ö, spanska ñ, franska ç, och så vidare.

Esperantons grundare L.L. Zamenhof var medveten om problemet, men istället för att helt ta bort de diakritiska tecknen i standardalfabetet för esperanto och lansera ett nytt alfabet rekommenderade han att tryckerier och andra som saknade möjlighet att skriva diakritiska tecken skulle använda bokstaven h som ersättning för cirkumflex och att ŭ helt enkelt skulle skrivas som ett vanligt u utan brevis. Enligt denna metod skrivs alltså ĉ, ĝ, ĥ, ĵ, ŝ och ŭ som ch, gh, hh, jh, sh och u.

I början av 1990-talet lanserade esperantotidskriften Eventoj en metod där man istället för h lägger till ett x, och detta gäller även gäller för ŭ. Fördelen med denna metod är att eftersom bokstaven x (till skillnad från h) saknas i esperantoalfabetet finns det inte någon sammanblandningsrisk.

Ido är en reformerad variant av esperanto som använder sig av följande alfabet:

Aa Bb Cc Dd Ee Ff Gg Hh Ii Jj Kk Ll Mm Nn Oo Pp Qq Rr Ss Tt Uu Vv Ww Xx Yy Zz

(Här är det utskrivet så att du kan se versalen till vänster och gemenen till höger.)

Obligatorisk ackusativböjning

Esperanto har obligatorisk ackusativböjning, trots att denna grammatiska regel enligt många egentligen inte fyller någon viktig funktion för kommunikationen utan bara gör språket svårare att lära sig – särskilt för personer vars första språk inte har obligatorisk ackusativböjning.

Kongruensböjning av adjektiv

Exempel på kongruensböjning av adjektiv i svenskan:

  • En röd stuga.
  • Ett rött hus.
  • En röd stol.
  • Ett rött bord.

Adjektivet böjs alltså olika beroende på det objekt det beskriver. Detta fyller inte någon viktig funktion för kommunikationen och många anser därför att kongruensböjning av adjektiv inte borde förekomma i esperanto. Det gör språket svårare att lära sig, särskilt för personer vars första språk inte har kongruensböjning av adjektiv.

Eurocentriskt

europeTrots att esperanto lanserades med förhoppning om att det skulle bli ett språk som fungerade som hjälpspråk över hela världen bygger det på indoeuropeiska språk som talas i Europa. Detta eftersom grundaren L.L. Zamenhof talade indoeuropeiska språk.

Esperanto har därför fått kritik för att vara eurocentriskt. Ordförrådet är till exempel mycket enklare att lära sig för den som talar ett romanskt eller germanskt språk, än för den som till exempel enbart talar swahili eller mandarin.

Ett vanligt svar på denna kritik är att romanska och germanska språk av historiska skäl är mycket mer spridda över världen än andra språk. Om man till exempel skulle konstruera ett nytt språk som bygger på swahili skulle det innebära samma problem; personer som redan talar swahili skulle ha lättare att lära sig det nya språket än de som inte gör det och swahili har en mer begränsad geografisk spridning än vad de romanska och germanska språken har idag. Ett konstruerat språk som innehåller samma andel ord från samtliga levande språk i världen skulle vara svårt att lära sig för de allra flesta, vilket möjligen skulle kunna ses som mer rättvist men inte särskilt praktiskt.

Inte tillräckligt västeuropeiskt

Samtidigt som esperanto har kritiserats för att vara eurocentriskt har det fått kritik från annat håll för att inte vara ”tillräckligt” västeuropeiskt. Enligt detta synsätt bör ett internationellt hjälpspråk utgå från ord och grammatik som är gemensam i de stora västeuropeiska språken. Dessa språk innehåller till exempel väldigt många ord som stammar från latin och grekiska och detta är något man borde fånga upp och dra nytta av.

Hjälpspråket ido har till exempel konstruerats baserat på ord och grammatik som återfinns i framförallt spanskan, portugisiskan, italienskan och engelskan, med visst stöd av tyskan och ryskan. Grammatiken grundar sig inte i något slaviskt språk.

Mannen är normen

I esperanto är det vanligt att ord för personer i sin grundläggande form används för att beteckna en man medan man för att beteckna en kvinnlig person ska lägga till suffixet -in. (Jämför till exempel svenskan där lärare är grundformen och lärarinna används för kvinnor.) Mannen är alltså den norm man utgår ifrån och kvinnan är den som ges särskilda tillägg.

Ordet för man på esperanto är viro, medan ordet för kvinna är virino.

På senare år har det blivit vanligare att man i esperanto använder grundformen av ordet för både män och kvinnor, precis som man i Sverige numera vanligen säger lärare om både män och kvinnor och ord som lärarinna och författarinna har börjat upplevas som gammalmodiga.

Värt att nämna är också att förslag har lagts fram om att använda maskulinsuffixet -iĉ (eller -uĉ) i esperanto parallellt med kvinnosuffixet -in. Då skulle alltså mannen inte vara norm utan grundordet skulle vara neutralt och ett manligt eller ett kvinnligt suffix skulle läggas till vid behov.